behörighet

Substantiv

behörighet

1. egenskapen att uppfylla de formella kraven

   Om en sökande helt eller delvis saknar den formella behörighet som fordras, kan hon eller han ansöka om att få sin reella kompetens prövad.

   Förvaltningsmål ligger under kammarrättens behörighet.

2. detta som formellt följer av den fullmakt som en person innehar

   Ombudet har handlat inom sin behörighet enligt fullmakten och bilköpet är direkt bindande mellan huvudmannen och bilhandlaren.

Synonymer