dativ

Substantiv

dativ u eller n

  1. (lingvistik) kasus som används i vissa språk, till exempel tyska, för att beskriva att ett substantiv eller pronomen är indirekt objektet för handlingen.
kasus
  • armeniska: տրական (trakan)
  • bokmål: dativ m
  • danska: hensynsfald n, dativ (da) u
  • engelska: dative case (en), dative (en)
  • finska: datiivi (fi)
  • franska: datif (fr) m
  • färöiska: hvørjumfall (fo) n
  • iriska: tabharthach (ga) m
  • isländska: þágufall (is) n
  • japanska: 与格 (ja) (よかく, yokaku)
  • latin: dativus m
  • lettiska: datīvs (lv) m
  • litauiska: naudininkas (lt) m
  • polska: celownik (pl) m
  • portugisiska: dativo (pt)
  • ryska: дательный падеж (ru) m
  • slovenska: dajalnik (sl) m
  • spanska: dativo (es) m
  • tyska: Dativ (de) m

Adjektiv

dativ

  1. (lingvistik) som har att göra med eller som liknar
dativisk
  • engelska: dative (en)