finne

Substantiv

finne

• uttal: 'fi,nä

1. (nationaliteter) person, i synnerhet man, från Finland som tillhör den finskspråkiga folkgruppen

   1908: Nordisk familjebok:

   Finnmarker kallas ännu i dag många skogstrakter i mellersta Sveriges landskap (Värmland-Ångermanland), som en gång koloniserats af finnar.

2. (medicin) varfyllt hudutslag orsakat av inflammation i talgkörtel, det vill säga av hudsjukdomen akne

   1908: Nordisk familjebok:

   Oftast förekomma finnar i ansiktet hos unga personer af båda könen, i synnerhet under och efter pubertetsutvecklingen […].

   Etymologi: ;person

Under början av 1910-talet kände den svenskspråkiga folkgruppen i Finland behov av att på ett adekvat sätt benämna sig själva. Sent på hösten år 1912 segrade språkvetare Rolf Pippings inlämnade förslag i tidningen "Studentbladet" med termen "finlandssvenskar". Härvid uppstod behov av ett särskilt substantiv för att beteckna en man som tillhör den finskspråkiga folkgruppen i Finland. På så sätt togs substantivet "finne", i dess nya betydelse, i bruk.

Synonymer

akne, blemma, finländare, kvissla

Användning

person

• Då man särskilt vill framhålla att en person från Finland tillhör den finskspråkiga folkgruppen i Finland bör begreppet "finne" begagnas.
• Om man däremot vill särskilt framhålla att en person från Finland tillhör den svenskspråkiga folkgruppen i Finland bör begreppet "finlandssvensk" begagnas.
• Benämningen "finländare" är ett samlingsnamn för en person från Finland, speciellt om en mansperson oberoende av etnisk bakgrund. Det är alltså benämningen (substantivet) "finländare" man skall använda då man, i vanliga fall, talar om en person från Finland.
• Det bör dock påpekas att man i Sverige inte alltid har klart för sig distinktionen mellan substantiven "finne", "finländare" och "finlandssvensk".

Hyponymer

medicinsk term

• kvissla

Se även

medicinsk term

• pormask