gnister

Substantiv

gnister

1. (ålderdomligt) gnistor

   Tog då till orda bland dem Antinoos, son av Eupeithes;
   bister han var, och av harm hans svartomtöcknade sinne
   jäste, och ögonen voro som eld och sprutade gnister: (Homeros' Odyssée, 1920)