gnister

Substantiv

gnister

  1. (ålderdomligt) gnistor
    Tog då till orda bland dem Antinoos, son av Eupeithes;
    bister han var, och av harm hans svartomtöcknade sinne
    jäste, och ögonen voro som eld och sprutade gnister:
    (Homeros' Odyssée, 1920)