hut

Substantiv

hut n

  1. (oböjligt; i vissa uttryck) det att skämmas, att uppföra sig ordentligt eller att visa hövlighet och respekt
    Barn ska lära sig att veta hut!
    Det här var en betydligt mer komplicerad fråga än några snorungar som inte visste hut.
    Kanske är det dock för mycket begärt att kräva hut, hyfs och vanlig politisk anständighet av två riksdagsmän.
    Fraser: hut och hyfs, ha ingen hut, lära hut, veta hut
    Besläktade ord: huta, hutlös
    Etymologi: Substantivet hut är besläktat med verbet huta (också med varianten åthuta), som betyder att säga till, tillrättavisa, korrigera. Möjligen urbesläktat med hot, hota