klantighet

Substantiv

klantighet

1. egenskapen att vara klantig; beteende som präglas av klantiga handlingar

   Klantigheten är det värsta.

   Det berodde på ren klantighet.

   Hon bad om ursäkt för sin klantighet.

   2002 (25 jun): Slarv säljer fler telefoner än design (Dagens Nyheter), Bengt Carlsson:

   Det näst vanligaste skälet till nytt mobilköp är vår egen klantighet. Dels genom att vi inte håller reda på mobilen så att den stjäls, dels [genom] att vi tappar den så att den går sönder.

2. klantig handling

   Nej, nu är det bäst jag går och lägger mig innan jag gör några ytterligare klantigheter.

   2013 (19 jan): Världens dummaste refusering (Svenska Dagbladet), Dick Harrison:

   Om jag bara får välja en dumhet ur en stor hög av klantigheter faller valet, föga oväntat, på en händelse i början av 1962.