klinga

Substantiv

klinga

1. den vassa delen av ett skärverktyg eller vapen

   I strid var riddarna vana vid att rida mot varandra på hästryggen och korsa klingor med likvärdiga.

   Etymologi: Känt i svenskan sedan 1548, från tyskan med samma betydelse.

Synonymer

tona, ljuda, blad

Sammansättningar

• svärdsklinga, sågklinga

Verb

klinga

1. frambringa ljud av hårda resonanta material som kommer i kontakt, såsom klockor eller glas
2. ha en underton av
3. ljuda högt och kraftfullt

Etymologi: Av fornsvenska klinga, av medellågtyska klingen motsvarande fornhögtyska klingan (tyska "klingen").

Besläktade ord: klingande

Sammansättningar: förklinga

Fraser: klinga med glasen, klinga ut

Se även

• klang
• kling
• underton