Etymologi: Runsvenska knarr (knar, dativ knærri (knari, kniri)), fornisländska knǫrr (dativ knerri, genitiv knarrar), nyisländska knörr, hnörr, färöiska knörrur, av ett urgermanskt *knarruz, till det ljudhärmande verbet knarra. Knarr- ingår även i det svenska ortnamnet Knarrhamn.