måg

Substantiv

måg

  1. ens barns make
    1874: Ett lyckoskott - Skiss av Axel S-g, Svenska Familj-Journalen, band XIII:
    Anders Ek är en bra karl, om du så vill, men min måg blir han aldrig.
    1915: Från Nebos höjder, John Wahlborg:
    Sin ålderdoms ro njöt hon hos en sin dotter och måg.
    1927: Grannarna, Fredrika Bremer:
    Mågarnas och sönernas ideliga böner och slutligen alla döttrarnas knäfall bevekte äntligen fru Märta och hon gav tillåtelse att de båda förskjutna skulle få återkomma.
    1931: Labyrinten, Hjalmar Bergman:
    Mor Olofsson tog honom till måg därför att han var baron och ingenjör – kanske mest baron.
    1980: Under hallonträdet, Margareta Sarri:
    Var han en vän till Jenny eller en gäst i familjen eller blivande måg eller hur skulle han egentligen behandlas?
    Etymologi: Av fornsvenska māgher, av fornnordiska mágr (”manlig ingift släkting: svåger. svärfar, svärson”) Av urgermanska *mēgaz m ("svåger", även"ingift manlig släkting"). Besläktat med färöiska mágur ("måg"), isländska mágur ("svåger"), gotiska svärson