otur

Substantiv

otur

1. det att en negativ (osannolik) händelse inträffar när förloppet åtminstone spontant förefaller vara slumpartat och o-/svårförutsägbart

   Vilken otur att de två konserterna sammanfaller.

   Antonymer: tur

   Besläktade ord: oturlig

   Sammansättningar: otursdag, otursförföljd, otursfågel