si

Adverb

si

1. i vissa uttryck med så, ofta för att uttrycka viss återhållsamhet eller att något är lagom, befinner sig i mitten o.s.v.

   Etymologi: Antagligen ombildning av så.

   Fraser: si så där, si och så, än si, än så

Interjektion

si

1. (ålderdomligt, dialektalt) se

   1703: Psaltaren 33:18 (Karl XII:s bibel):

   Si, HERRANS öga ser uppå dem som frukta honom; de som uppå hans godhet trösta.

   1772: Fredmans epistel n:o 48, Carl Michael Bellman:

   Fästa din salopp igen. Nös du? Prosit lilla vän! Si där har du Hessingen.

   1919: Markurells i Wadköping, Hjalmar Bergman:

   Si, det har alltid förundrat mig att du inte haft någon aktning för Johans mor.

   1939: Si, iskarlen kommer (The Iceman Cometh), Eugene O'Neill:

   Si, iskarlen kommer!

   1968: En fågelfängare som jag (Trollflöjten), W.A. Mozart (översättning av Alf Henriksson):

   Jag härmar alla fåglars låt och si så här bär jag mig åt.

   Etymologi: Imperativ av fornsvenska sia (”se”), sidoform av sea, sē, jämför nusvenska sia. Möjligen påverkat av tyska imperativen sieh! (”se!”).

Substantiv

si (oböjligt)

1. (musik) en stavelse som används vid solmisation för att representera den sjunde tonen i en durskala

   Varianter: ti (vanligare)

Synonymer

do, re, mi, fa, so, la