skaft

Substantiv

skaft

• uttal: /skaft/

1. del av någonting avsedd att hålla i; främst för långa föremål

   Skaftet på kniven höll nästan på att trilla av.

   Etymologi: Av fornsvenska /skapt, av fornnordiska skapt, av urgermanska *skaftaz, av en urindoeuropeisk rot *skap-, "verktyg", "redskap". Besläktat med fornengelska sceaft (engelska shaft), fornhögtyska (tyska Schaft), nederländksa schaft, klassiska grekiskans σκεπάρνιον (skeparnion), "pir".

   Sammansättningar: hammarskaft, kvastskaft, yxskaft

   Fraser: ha huvudet på skaft