tocken

Pronomen

tocken

  1. (dialektalt) sådan, på så vis, , sådan där
    1838: Kapellet, Carl Jonas Love Almqvist:
    I fall, jag tänkte bara, om herr pastorn icke skulle försmå en fattig klockargubbe – så har jag en enkel – mycket enkel middag att bjuda på, tocken som fattigt och sämre folk kan ha.
    1928: Anna Svärd, Selma Lagerlöf:
    – Vad i hela väla ska en kunna bju’ en tocken storkarl?
    1976: Prästungen, Göran Tunström:
    Å te ett tocket land kan di föll int var så noga mä hocker di tar ut.
Etymologi: Av fornsvenska þōlīkin (”dylik”) bildat ur þōlīker. Jämför þȳlīker (”dylik”).
Varianter: tåcken

Substantiv

tocken

  1. böjningsform av tocke