Om man dessutom tar hänsyn till att han både vad gäller metaforer och motiv stjäl som en korp från sin i dessa sammanhang tveklöse överman, Botho Strauss ("De få människor som aldrig är rädda borde man skicka bort, så att de fick lära sig fruktan", eller "Så skönt det måste ha varit när man ännu tvingades känna skräck för djuren"), ja då reducerar han sig själv, märkligt och liksom av egen drift, till pekoralist och charlatan.