B-cell
Substantiv
B-cell
- (fysiologi) en sorts lymfocyt i det specifika immunförsvaret vilken producerar immunoglobuliner, som ytterst specifikt kan binda ett väldigt precist antigen (via en epitop) som (i princip) är gemensamt för den klon av B-celler som den aktuella B-cellen tillhör, och som antingen finns på B-cellens yta (som B-cellsreceptorer) eller som utsöndras i form av antikroppar
- En naiv B-cell, som just mognat i benmärgen, producerar immunoglobuliner för ett visst antigen och använder dessa som B-cellsreceptorer. Cellen kan, om den stöter på sitt antigen, aktiveras av en tidigare aktiverad T-hjälparcell, varefter den börjar proliferera och bilda antikroppsproducerande effektorceller (plasmaceller) och minnesceller.
- Etymologi: B:et kommer av "bursa of Fabricius", ett organ hos fåglar i vilket deras B-celler mognar, och där cellen först upptäcktes. Hos människor mognar B-celler i benmärgen.
- Hyperonymer: lymfocyt
- Kohyponymer: T-cell
Synonymer
B-lymfocytÖversättningar
en sorts lymfocyt
- engelska: B cell (en), B lymphocyte
