bäcken

Substantiv

bäcken

1. (anatomi) i människans skelett det kraftiga, skålformade ben som bär ryggradens rörliga ryggkotor och vilar mot lårbenen

   Sammansättningar: bäckenben, bäckenbotten, bäckenfraktur, bäckenförskjutning, bäckenförträngning, bäckengördel, bäckenreservoar, bäckenskovel, bäckenvenstrombos, bäckenvridning

   Etymologi: Av fornsvenska bäkken, liksom danska bækken av medelnedertyska becken; jämför nederländska bekken, tyska Becken; av senlatin baccinum ("bassäng").

2. (naturgeografi) av naturen bildad (skålformig) fördjupning i berggrunden
3. (musikinstrument) cymbal; ett slags slaginstrument av metall

4. (ålderdomligt) rund, avlång skål; ofta av metall

   Sammansättningar: dopbäcken, fotbäcken, handbäcken, kollektbäcken, kopparbäcken, mässingsbäcken, tvagningsbäcken, tvättbäcken

5. böjningsform av bäck

Synonymer

Wikipedia har en artikel om: bäcken