bön

Substantiv

bön

1. bedjande, ödmjuk anhållan eller begäran (om något); även konkretare, om de ord varmed man beder om något

   Jag har en bön till dig.

   Han lät icke beveka sig af några böner.

   Nu är min bön (till dig) att du kommer snart.

2. (religion) om hänvändelse till Gud (helgon, fetisch o. d.)

Etymologi: Av fornnordiska bón, bœn.

Sammansättningar: bordsbön, bönbok, böndag, bönemöte, bönfalla, bönhjul, bönhus, bönkammare, bönklocka, bönkvarn

Besläktade ord: be, böna, bönligen

Synonymer