dag

Substantiv

dag u

• uttal: da:g /dɑːɡ/

1. den tid då solen befinner sig över horisonten

   Vanliga konstruktioner: på dagen, under dagen

   Antonymer: natt (motsatspar)

2. tidsenhet betående av 24 timmar (dygn)

   Vanliga konstruktioner: för en/två/tre (etc.) dag(ar) sedan, om en/två/tre (etc.) dag(ar)

3. läge som något syns i (och blir uppenbart)

   Lögnen kom i dagen.

Etymologi: Av fornsvenska dagher, fornnordiska dagr av urgermanska *dagaz (varav även engelska day, tyska Tag, nederländska ), från urindoeuropeiska *dʰegʷʰ-/*dʰegʰ-, "att brinna" (härav även bland annat sanskrit dāhas, "hetta"; latinets dies, "dag", är dock inte besläktat).

Grammatik: Dagsens är en ålderdomlig bestämd form genitiv som finnes i fraser som dagsens sanning. Formen daga är ackusativ plural och används också i uttrycket ta av daga.

Varianter: da (vardagligt)

Besläktade ord: dagas, dager, daglig, dagligen, dags

Sammansättningar: arbetsdag, bankdag, bröllopsdag, dagtid, dagsform, dagsfärsk, fredag, födelsedag, gårdag, helgdag, klämdag, lördag, mellandag, morgondag, måndag, namnsdag, onsdag, söndag, sötebrödsdagar, tisdag, torsdag, vardag, veckodag, årsdag

Fraser: dag ut, dag in, dagsens sanning, en vacker dag, som natt och dag, ta av daga, vara någon upp i dagen

Synonymer