daga

Substantiv

daga

  1. (ålderdomligt) böjningsform av dag
    Fraser: ta av daga

Verb

daga

  1. bli dag
    ca.1835: Skaldestycken, Frans Michael Franzén:
    Solens återsken från månen måste förblekna, / När hon sjelf går upp, dagande himmel och jord.
  2. lysa upp
    1792: Samlade skrifter, 3:89, Johan Henrik Kellgren:
    Bäfven för det ljus, som dagar mina öden.
  3. börja, begynna

Se även