kant

Substantiv

kant

1. yttersta eller yttre delen av en sida, yta eller område (ibland även i tidsuttryck); (gräns)linje där två plan möts med en vinkel; ibland med bibetydelse av värdelöshet (oftast i sammansättningar)

   Flaskan rullade över kanten på bordet och ner på golvet.

   Min hatt den har tre kanter.

   Spela upp bollen på kanten!

   Hon fyllde glaset upp till kanten.

   Plankorna låg kant mot kant.

   Besläktade ord: kanta, kantande, kantig, kantning, kantra, kantrande, kantring

   Sammansättningar: asfaltskant, badkarskant, bakkant, bordskant, brödkant, ostkant, dikeskant, framkant, fyrkant, guldkant, högerkant, höstkant, innerkant, kajkant, kantband, kantblomma, kantboll, kanthugga, kantklippa, kantklippning, kantlinje, kantlist, kantnål, kantslipa, kantspelare, kantsten, kantställd, kantstött, kantsöm, kantväxt, nederkant, nordkant, skogskant, stålkant, sängkant, trekant, trottoarkant, underkant, utkant, vårkant, vänsterkant, ytterkant, överkant

   Fraser: fin i kanten, från alla håll och kanter, hålla sig på sin kant, komma på kant med någon, nagga något i kanten, plus i kanten, på alla håll och kanter, på varsin kant, vara fin i kanten, vara med på en kant

Synonymer