knaka

Verb

knaka

1. (om föremål eller 'materialet' i föremål) producera (hörbara) ljudvågor vid (fysikalisk) stress (t.ex. mekanisk belastning eller temperaturförändring, ibland men oftast inte i samband med irreversibel skada hos materialet)

   Träet knakade när det böjdes. Vi var rädda att plankan skulle gå av.

   Det knakade i (trä)trappan. (Trä)golvet knakar när man går på det.

   Skeppet knakar.

   Vanliga konstruktioner: knaka i fogarna, växa så det knakar, knaka till

   Se även knarra.