knalle

Substantiv

knalle

kringvandrande (västgötsk) försäljare
liten och ofta brant höjd, kulle eller backe; även om toppen på sådan

Etymologi: besläktat med knöl.

Sammansättningar: bergknalle, bergsknalle, knallebygden

Översättningar

liten höjd, kulle eller backe

polska: pagórek^(pl) m, górka^(pl) f
tyska: Anhöhe^(de) f