kynne

Substantiv

kynne

  1. inneboende natur (vanligen hos person eller grupp av personer, även hos djurart)
    Mest berömd är hon för sitt oppositionella kynne och sin stridbarhet.
    Om det finns något svenskt kynne så yttrar det sig i så fall som en allmän ovillighet att bråka.
    Hundar har charm, ett nyansrikt kynne och är fenomenala på att sprida glädje.
    Sammansättningar: folkkynne, konstnärskynne, okynne

Synonymer

lynne, sinnelag, karaktär, läggning

inneboende natur
  • engelska: disposition (en), temperament (en), character (en), nature (en)
  • polska: natura (pl) f, charakter (pl) m, usposobienie n, temperament (pl) m