(lingvistik, lexikologi)(i talspråk) självständig språklig enhet (en del av en mening) bestående av språkljud (fonem) eller fixerad serie språkljud som uttalas i ett sammanhang (utan inre paus), och som följer språkets morfologiska regler, och som bär en fixerad, enhetlig betydelse (semantisk eller pragmatisk innebörd)), och som uppfyller en viss funktion i meningen
(lingvistik, lexikologi)(i skriftspråk) en fixerad följd av symboler (grafem) som skrivs i ett sammanhang (utan inre mellanrum) och som föreställer ett talat ord
Etymologi: Fornsvenska orþ, fornnordiska orð, av urgermanska *wurdan/*wurða- (jämför engelska word, tyska Wort, med flera), från urindoeuropeiska *werdho-, av roten *werh₃-, "att tala, säga" (jämför bland annat latin verbum, "ord", varav svenska verb, och grekiska ῥήτωρ, rhētōr, varav svenska retorik).
Användning: Språkets minsta betydelsebärande enhet är inte ord utan morfem, orddel. Till exempel består ordet förstoringen av följande morfem: för-stor-ing-en. Dock, till skillnad från ord, är morfem inte självständigt i en mening: morfemet uttalas och fungerar i meningen tillsammans med övriga morfem i det ord det är del av (såvida morfemet inte bildar ett ord som enbart består av just detta morfem).
En grupp av ord kan bilda ett längre ord genom sammansättning. Till exempel är ordet storasyster en sammansättning av två ord: stora-syster. Fast fraser, som också är en grupp av ord med fixerad form och betydelse samt fungerar självständigt i meningen, skiljer sig från ord genom att en fras kan uttalas med pauser mellan de ingående orden och kan ha en form som skiljer sig från ordens morfologiska struktur. Men ofta är skiljelinjen mellan ett ord och en fras inte alls självklar och vad som betraktas som ett ord och vad som en fras beror till stor del på språkvetenskapens konventioner och traditioner.