predikat

Substantiv

predikat

  1. (grammatik) satsdel som betecknar handling eller aktion i en sats; i svenskan alltid ett verb
    I satsen "Hon arbetar" är "arbetar" predikat.
    Etymologi: Sedan 1815 av latinska prædicatum "det utsagda; predikat", av prædicare "kungöra". Besläktat med bl.a. predika.
satsdel som betecknar handling eller aktion i en sats
  • bulgariska: сказуемо (bg) (skazuemo) n
  • esperanto: predikato
  • finska: predikaatti (fi)
  • franska: prédicat (fr) m
  • ido: predikato (io) m
  • interlingua: predicato
  • isländska: umsagnarliður f
  • nederländska: gezegde (nl) n
  • polska: orzeczenie (pl) n
  • ryska: предикат (ru) (predikát) m
  • spanska: predicado (es) m
  • tjeckiska: přísudek (cs) m
  • tyska: Prädikat (de) n

Verb

predikat

  1. böjningsform av predika