pynta

Verb

pynta

1. (ålderdomligt) ställa i ordning, laga, tillreda, reparera
2. (ålderdomligt) bygga, anlägga
3. (ålderdomligt) misshandla någon
4. (ålderdomligt) göra smutsigt eller söla ner (särskilt med exkrement)
5. (ovanligt eller något ålderdomligt) rengöra, städa
6. (även reflexivt: pynta sig) göra fin genom att dekorera eller utsmycka (särskilt inför jul)

   Vanliga konstruktioner: pynta ngt med ngt

   Fraser: (partikelverb) pynta ut, pynta ut sig

   Fraser: pyntad och fin

   1881: Minnen från La Plata - Svenska Familj-Journalen. Band 20, häfte 12., Herman Sätherberg:

   Först då fick jag en aning om den tillämnade festens betydelse, när höfdingens båda hustrur började pynta ut mig med åtskilliga prydnader, såsom fjädrar i håret och en mängd röfvade persedlar, brokiga band, en röd silkesduk, ett blått sidenskärp, flera guldarmband och dylikt.

   1940: Film - Gycklaren, Hjalmar Bergman:

   Hon ställer sig framför en stor spegel och börjar med feberaktig brådska klä sig och pynta sig.

7. (slang) betala (för)

   2004: Göteborgs-Posten (78:0605), Världens gång, Fredric Askerup:

   Ni som ska vara med i korplaget får fan skriva upp er och pynta 400 spänn.

Besläktade ord: pynt, pyntning

Etymologi: Från fornsvenska pynta ("ställa i ordning"). Från medellågtyska punten/pünten eller medelnederländska poenten/punten (båda: "ordna"), från fornfranska apointer ("bereda", "ordna" (modern franska appointer)). Sammansättning à ("till") + point ("punkt"). Besläktat med norska pynte och danska pynte.

Synonymer