ruska

Substantiv

ruska

1. avhuggen gren med mindre grenar med barr eller löv

Synonymer

kvast, kvist, skakning, skaka

Verb

ruska

1. föra något/någon hastigt fram och tillbaka; även reflexivt: ruska sig; även överfört

   Vanliga konstruktioner: ruska ngt, ruska i ngt, ruska på sig

   Konduktören ruskade i dörren för att se om den var riktigt stängd.

   Hunden reste sig, ruskade på sig, och sprang in i buskarna.

   Fraser: (partikelverb) ruska av sig, ruska om

   Hon ruskade av sig nervositeten och steg in på sin nya arbetsplats för första gången.

   Krisen i Grekland har ruskat om aktie- och valutamarknaden.

   Fraser: (kollokationer) ruska på huvudet, ruska liv i ngn

   Jag såg hur han frågande tittade på mig men bara ruskade på huvudet.

   När larmet gick häromnatten ruskade han liv i sin hustru.

   Hon ruskade liv i familjens hästföretag – det gick så bra att de till och med kunde köpa in en ny häst!

   Fraser: ruska tupp

2. vara otrevligt väder, exempelvis regnigt, dimmigt

   Ute har det ruskat och regnat, varit grått och vått hela dagen.