turordning

Substantiv

turordning

1. ordningsföljd som bestäms genom någon regel

   Ansökningar behandlas i turordning efter när ansökan kom in.

   2006 (24 jan): Piloterna befarar nya tuffa sparkrav (GP):

   [...] [E]n förutsättning för det ekonomiska avtalet var att man fick behålla sin så kallade senioritetslista som innebär att samtliga piloter i de tre länderna har en gemensam turordning för såväl uppsägningar som befordringar.

   Vanliga konstruktioner: turordning, i turordning

   Se även: i tur och ordning