vapendragare

Substantiv

vapendragare

  1. (historia) ung man som bär krigares vapen och hjälper honom
    1885: Cervantes' Don Quijote, Theodor Hagberg:
    Sedan han hvilat ut sig efter detta första äfventyr och tubbat den enfaldige Sancho Panza att följa sig som vapendragare, begaf han sig åter i tysthet från hemmet i nattens mörker.
  2. (överfört) aktiv anhängare
    1910-1912: Försoning! (Till Försoningslärans bekännare.), August Strindberg:
    Varför blev icke statskyrkan renoverad med två sådana kämpar som Sundberg och Fehr, och med sådana kunniga vapendragare som Fries och Söderblom?

Synonymer

väpnare, polare