varda

Verb

varda

1. (ålderdomligt) bli; i framtiden komma att vara något

   1901: Fagervik och Skamsund, August Strindberg:

   Detta var hög tid att sällskapet uppfriskades med nya element i synnerhet kvinnliga, ty samtalsämnena voro utslitna, tonen vorden rå och stridslysten.

   1910: Hans nåds testamente, Hjalmar Bergman:

   Vi skicka Jacob till universitet, så får vi se, vad det varder av den krumeluren.

   1917: Första Mosebok 1:3 (Bibeln):

   Och Gud sade: »Varde ljus»; och det vart ljus.

   1991: Colorado Avenue, Lars Sund:

   - Det låter ju nästan som om du har gått och vurti socialist!

   1999: Oj vilka loja lejon, Stefan Andhé:

   Ju mer jag reflekterar över den minuten, desto häpnare blir jag att jag inte vart sårad, jag som inte uthärdar så mycket som en antydan till reprimand.

   Etymologi: Av fornsvenska varþa, værþa (”varda”, ”komma att”, ”måste”, ”råka ut för”), av fornnordiska verða, av urgermanska *werþanan. Besläktat med isländska verða, tyska werden, nederländska worden, gotiska bliva