djur

Substantiv

djur

1. (biologi) organism tillhörande djurriket, vanligen högst avancerad och beroende på art besittande medvetande

   Antonymer: växt

   Hyponymer: däggdjur, insekt, kräldjur, fisk, boskapsdjur, rovdjur, vilddjur, husdjur

2. (allmänt) organism tillhörande djurriket förutom arten människan

   Antonymer: växt, människa

Etymologi: Av fornsvenska diur, "(vilt) (fyrfota) djur", av fornnordiska dýr, "djur" (särskilt om älg och hjort), varav isländska dýr och norska om danska dyr; från den urgermanska formen *ðuza, *deuzam eller *deuzan (varifrån kommit gotiska dius, "vilt djur", fornsaxiska dĕor eller dior, "vilt djur", medellågtyska dêr(e) (därav lågtyska deer och dür), medelnederländska och nederländska dier, fornfrisiska diar och dier, "(vilt) djur", fornengelska dēor, "(vilt) djur" (särskilt hjortdjur), (därav engelska deer, "hjort", ett betydelseskifte som började redan i fornengelskan; det tidigare fornengelska ordet för hjort var heorot, kognat med nederländska Hertachtigen), fornhögtyska tioe eller tior, "(vilt) djur" (särskilt hjortdjur), därav medelhögtyska och tyska Tier). Det germanska ordet antas komma ur det indoeuropeiska *dheusom, "varelse som andas", från den indoeuropeiska roten *dhes/*dheus-, "andas", som även är ursprung till litauiska dusti, "flämta", och dvēsti, "flämta", "omkomma", lettiska dvēsele, och urslaviska *duša (därav fornkyrkoslaviska dytjati, "andas", och ryska душа, dusja), ytterst av roten *dheu- (att förknippa djur med andning förekommer även i andra indoeuropeiska språk; jämför latin animal från anima, "andetag").

Sammansättningar: djurfoder, djurkretsen, djurtämjare, slaktdjur

Synonymer

varelse, väsen, väsende, best, vilddjur, kreatur, fä, villebråd