fäll

Adverb

fäll

1. (dialektalt) väl; ju

   1897: Mä sjôl, Gustaf Fröding:

   Å fäll kan dä händ, att ja dör,/ å fäll kan dä händ, att för vinn ja far,/ å fäll kan dä händ att e våg mä för/ å tôrke den siste krafta tar.

   Etymologi: Av fornsvenska fuller (”förvisso”).

   Varianter: fälle, la, le, fell, felle, fôll, föll, full, fuller

Substantiv

fäll

1. filt eller pläd av djurskinn

   Vi sitter under fällen och snön omkring oss yr, och inte för'n till kvällen vi färden hemåt styr.

   Sammansättningar: fårskinnsfäll, sängfäll

Synonymer

Verb

fäll

1. böjningsform av fälla