fara

Substantiv

fara

  1. utsatthet för eventuell skada eller smärta; risk för mycket negativ och skadlig utveckling
    Hon visste att hon var förföljd och svävade i fara.
    Fraser: fara å färde
    Besläktade ord: farlig, befara
    Sammansättningar: farhåga, farsot, farofylld, farozon, livsfara

Synonymer

våda, färdas, resa, åka, bege sig

Översättningar
  • engelska: danger (en)
  • esperanto: danĝero
  • finska: vaara (fi)
  • franska: danger (fr) m
  • isländska: hætta (is) f
  • italienska: pericolo (it) m
  • katalanska: perill (ca), risc (ca)
  • polska: niebezpieczeństwo (pl)
  • portugisiska: perigo (pt)
  • ryska: опасность (ru) f (apásnost'), риск (ru) m (risk)
  • spanska: peligro (es), riesgo (es)
  • tjeckiska: nebezpečí (cs) n, riziko (cs) n, ohrožení n
  • tyska: Gefahr (de) f

Verb

fara

  1. resa iväg; färdas
    Hon for till Italien.
    Fraser: fara illa
    Sammansättningar: villfara, vederfaras
  2. (norrländska) åka
    Vi for till byn igår och köpte nya gardiner.

    Se även fera.

Etymologi: Av fornsvenska fara, fornnordiska fara, urgermanska *faraną, av urindoeuropeiska *por- (“på väg, passage”).