snöga

Verb

snöga

1. (dialektalt) snöa

   1790: Fredmans epistel n:o 42, Carl Michael Bellman:

   Vargar tjuta öfver alt, ren det snögar och blir kallt.

   1797 (28 okt): Årstadagboken, Märta Helena Reenstierna:

   Hela natten och efven i dag Snögade mycket.

   1818 (28 dec): Reseanteckningar, Jöns Jacob Berzelius:

   Nu kom jag att kasta ögat utåt gatan och se — det begynner snöga.

   1829: Vid Magister-promotionen i Lund, Esaias Tegnér:

   Plöja i pannan, och snöga i håret, och snöga i hjertat.

   1886: Regler och råd angående svenska språkets behandling i tal och skrift, Nils Linder:

   I öfverensstämmelse med uttalet skrifves dock numera roa (icke »roga») och snöa (hällre än »snöga»).

   1905: Folke Filbyter, Verner von Heidenstam:

   - Då skall du sluta att gå på jakt mer under vintern, Inge, så att det får snöga.

Etymologi: Av fornsvenska snøgha, sidoform till snioa. Med ett inskjutet -g- (vid *-w-), jämför stuga, loge, mogen, trogen, redobogen, roga.

Besläktade ord: snög