stuga

Substantiv

typisk svensk röd stuga med vita knutar

stuga

1. mindre hus, ofta använt som fritidshus

   Jag bor i en stuga i skogen; där är det så tyst och skönt.

   Etymologi: Av fornsvenska stuva, stova, stugha (jämför stuva och stova), av fornnordiska stofa. Besläktat med bland annat engelska stove och franskans étuve. Av omdiskuterat ursprung. Riksspråkets stuga beror på en utveckling -b- (/β/) → -w- (vokaliskt u) och sedan med inskjutet -g- (jämför t.ex. bloga). Skånska stua samt bokmålets och danskans stue har inget inskjutet -g-. Formerna med -v- har däremot delat den vanliga utvecklingen från b (/β/) till ett labiodentalt v. Jämför tyska Stube, nynorska stove och isländska stofa. Förhållandet mellan stuga och stuva är detsamma som mellan ruva och dialektala ruga (jämför isländska hrúga (”hög”)).

   Sammansättningar: kolonistuga, banvaktstuga, sommarstuga

Synonymer

Se även

• backstugu
• backstugusittare