snöga

Verb

snöga

  1. (dialektalt) snöa
    1790: Fredmans epistel n:o 42, Carl Michael Bellman:
    Vargar tjuta öfver alt, ren det snögar och blir kallt.
    1797 (28 okt): Årstadagboken, Märta Helena Reenstierna:
    Hela natten och efven i dag Snögade mycket.
    1818 (28 dec): Reseanteckningar, Jöns Jacob Berzelius:
    Nu kom jag att kasta ögat utåt gatan och se — det begynner snöga.
    1829: Vid Magister-promotionen i Lund, Esaias Tegnér:
    Plöja i pannan, och snöga i håret, och snöga i hjertat.
    1886: Regler och råd angående svenska språkets behandling i tal och skrift, Nils Linder:
    I öfverensstämmelse med uttalet skrifves dock numera roa (icke »roga») och snöa (hällre än »snöga»).
    1905: Folke Filbyter, Verner von Heidenstam:
    - Då skall du sluta att gå på jakt mer under vintern, Inge, så att det får snöga.
Etymologi: Av fornsvenska snøgha, sidoform till snioa. Med ett inskjutet -g- (vid *-w-), jämför stuga, loge, mogen, trogen, redobogen, roga.
Besläktade ord: snög