tand
Substantiv
tand
- uttal: /ˈtʰand/, /ˈtʰanː/
- (anatomi) hårt organ hos vissa djur placerat i munhålan, avsett för mekanisk sönderdelning av födoämnen
- utstickande skärande bit på skärverktyg eller sågklinga
Synonymer
gaddEtymologi
Av fornsvenska tan, av fornnordiska tönn (jämför isländska tönn), av urgermanska *tanþ eller *tunþ (jämför gotiska tunþus, nederländska tand, tyska Zahn, engelska tooth). Finalt -d i svenskans singularform har troligen återuppkommit genom påverkan från pluralformen, som i fornsvenskan var tœnder eller tainder. Det germanska ordet kommer av urindoeuropeiska *h₁dont- eller *h₁dent- (jämför latinets dens, grekiska ὀδούς, persiska دندان, dandân, sanskrit दन्त, danta, litauska dantis), presens particip av roten *h₁ed-, "äta". Baserat på hur ordet uppträder i grekiska och armeniska har det dock framhållits att det indoeuropeiska ordet i stället ska rekonstrueras som *h₃dónts (med en o-färgande laryngal) och därför härledas till *h₃ed-, "bita".
Meronymer
- tandkrona
- tandrot
Sammansättningar
- tandhygienist
- tandkött
- tandkrona
- tandkräm
- tandlossning
- tandläkare
- tandprotes
- tandpetare
- tandrad
- tandrot
- tandröta
- tandsten
- tandtråd
- tandvård
- tandvärk
- visdomstand
Besläktade ord
- tandbeväpnad
- tandad
- tandlös
Fraser
- borsta tänderna
- tand för tunga
- öga för öga, tand för tand
- baskiska: hortz
- bokmål: tann (no)
- danska: tand (da)
- engelska: tooth (en)
- finska: hammas (fi)
- franska: dent (fr) f
- färöiska: tonn f
- grekiska: δόντι (el) n, οδούς (el) m
- isländska: tönn (is)
- japanska: 歯 (ja) (は (ja), ha)
- katalanska: dent (ca) f
- latin: dens (la) m
- litauiska: dantis (lt) m
- nederländska: tand (nl) m
- nynorska: tann f
- polska: ząb (pl) m
- romani: dand
- ryska: зуб (ru) m
- sanskrit: दत् dát (दन्त dánta)
- spanska: diente (es) m
- tjeckiska: zub (cs) m
- tyska: Zahn (de) m
