å

Infinitivmärke

å

• uttal: /ɔ/

1. (talspråk) att

   1980: Främlingsstjärnan, Irmelin Sandman Lilius:

   Int för att hans fiol e just någå å ha, den e ju köpt, sade hon.

Interjektion

å

• uttal: /oː/

1. utrop av förvåning eller glädje

   1935: Av samma blod, Agnes von Krusenstjerna:

   Å, det är förfärligt, utropade hon.

   Varianter: åh

Konjunktion

å

• uttal: /ɔ/

1. (talspråk) och

   1980: Främlingsstjärnan, Irmelin Sandman Lilius:

   Sku du kunna bli kvar här å lära dej spela på husbonns fiol å gifta dej me mej…?

   Varianter: o, o̲

Preposition

å

• uttal: /oː/

1. (ålderdomligt, i uttryck) på

   1891: Vapensmeden, Viktor Rydberg:

   Medan han lyssnade till mästers ord, voro hans ögon riktade mot den mitt å gården stående jättelindens krona, i vilken morgonsolens glitter lekte och vari starar och andra sångfåglar väsnades och sjöngo i kapp med de nyss började hammarslagen från smedjorna.

   Användning: Nu blott i vissa fraser, som till exempel å ena/andra sidan och å någons vägnar samt i vissa sammansättningar, såsom åberopa och åskådare. I modern svenska har annars ordet ersatts av på.

2. (dialektalt) av

   1977: Blåa sko’ (Till Mossan!), Kal P. Dal:

   Men läraren sa: ”Ta dom å daj för dom luktar ju skit”

   Varianter: åv

Sammansättningar

Fraser

Substantiv

å

• uttal: /oː/

1. (geografi) litet vattendrag, i allmänhet större än en bäck men mindre än en flod

   Etymologi: Av fornsvenska ā, av fornnordiska á, av urgermanska ahwō, av den urindoeuropeiska roten *akʷā- (”vatten”), bildat ur *h₂ekʷ (”dricka”), varav även urgermanska *awjō och därmed svenska ö. Besläktat med norska å, isländska á, fornengelska īeġ ("ö", första ledet i engelska island), fornhögtyska aha (tyska Ache), latinska aqua ("vatten"; härav franska eau, spanska agua, rumänska apă, italienska acqua och portugisiska água) och ryska Ока (Oka, en biflod till Volga).

   Hyperonymer: vattendrag

   Kohyponymer: dike, bäck, älv, flod, ström, kanal