han

Pronomen

han (personliga pronomen)

1. personligt pronomen som syftar på den omtalade i subjektsform om den omtalade har maskulint genus; personligt pronomen i tredje person singular nominativ maskulinum

2. (dialektalt, vardagligt, talspråkligt) personligt pronomen som syftar på den omtalade i ackusativform om den omtalade har maskulint genus; personligt pronomen i tredje person singular ackusativ maskulinum

   Jag såg han igår.

   Användning:

   • I talspråk används det enklitiska pronomenet 'an.
   • Enligt språkrådet anses ackusativformen han ej korrekt i vårdat språk.
3. (ålderdomligt, dialektalt, mindre brukligt) som tilltalsord till person av manligt kön till vilken den talande inte vill säga du; dels (ålderdomligt) för att visa hövlighet (ofta till person med högre social status), istället av ni eller titel; dels (folkligt i vissa trakter) till främmande personer; dels (mindre brukligt, vardagligt) till personer av lägre samhällsställning eller till underordnade (ofta med bristande hövlighet); dels (vardagligt) skämtsamt nedlåtande

   God dag, min herre. Vill han ha lite kaffe?

4. (demonstrativt) mer eller mindre som demonstrativt pronomen, för att peka ut person av manligt kön (ofta i motsats till någon annan)

   Han som sitter vid fönstret är min bror.

5. (ålderdomligt, dialektalt) den

Etymologi: Runsvenska, nominativ hann (han m.fl. varianter), ackusativ hann (han m.fl. varianter), fornsvenska, nominativ och ackusativ han, fornisländska, nominativ hann (< *hānʀ < *hānaʀ), ackusativ hann (< *hānan). Ett endast nordiskt ord.

Synonymer