mån

Adjektiv

mån

1. som visar intresse och vilja att uppnå något eller som visar omtanke

   Vanliga konstruktioner: vara mån om

   Besläktade ord: måna

Synonymer

Förkortning

mån

1. förkortning för måndag

Substantiv

mån (böjs ej)

1. (i abstrakta sammanhang) utsträckning eller omfattning av något på en kvantitativ skala

   Vanliga konstruktioner: i den mån som, i mån av, i någon mån, i sin mån, i viss mån

   Fraser: i möjligaste mån

2. (i sammansättningar) marginal, utrymme eller utsträckning av en företeelse

   Sammansättningar: hårsmån, krympmån, prutmån

Verb

mån

1. (ålderdomligt) kan
2. böjningsform av månne
3. böjningsform av månde

Etymologi

Presens och preteritum är kvarlevor av det fornnordiska hjälpverbet munu, som finns kvar på isländska och där mest är motsvarigheten till svenskans hjälpverb ska (skola)

Fraser

1. månde: hjälpverb som bildar preteritum konjunktiv, en verbform som uttrycker något som kan hända eller kan ha hänt (presensformen av konjunktiv utrrycker däremot en önskan, begäran, i vissa fall en befallning samt något som kan stämma om man berättar något som någon annan berättat etc.)

   grymta månde grisarna, om de visste vad den gamle galten lider --Ragnar Lodbroks saga

2. mån: hjälpverb som uttrycker något som kan hända

   mån tro, månntro -- kan jag tro, kan hända, kanhända

Varianter: måtro