accent

Substantiv

accent

• uttal: /akˈsent/ eller mer sällan /akˈsaŋ/

1. (lingvistik) betoning, intonation

   Vilken stavelse tar accenten i det ordet?

2. (lingvistik) brytning eller dialekt

   Han talade med en lätt fransk accent.

   Vanliga konstruktioner: behålla (bevara) sin accent

3. (typografi) diakritiskt tecken som används i text för att ge anvisningar om hur ett ord uttalas

   Du har glömt accenten över e:et.

   Hyponymer: akut accent (tecknet ´), grav accent (tecknet `)

   Sammansättningar: accenttecken

4. (inredning) kontrast

   Den röda kudden blir en pigg accent mot den vita soffan.

5. överförd betydelse, betoning, tyngdpunkt

   Å andra sidan ger hon en ny accent åt rollen; en bräckligare och inte så pådrivande Kristina, vars hemlighet vi aldrig helt får förklarad.

6. (musik) markering av vissa toner för att ange tonvikten (ex. med ett tecken ovanför not i notbilden)

   Kompositörer bör noga vinnlägga sig om att låta musikens accent följa sångtextens.

Besläktade ord: accentuera, accentuering

Synonymer

Etymologi

(2) sedan 1700, (1) sedan 1814. Via tyska och franska accent från latinska accentus, som är ett översättningslån av grekiska προσῳδία (varav prosodi). Accentus av cantus, "sjungande", presensparticip av canere, "sjunga", och prefixet ad-.