hon

Pronomen

hon (personliga pronomen)

• uttal: hon

1. personligt pronomen som syftar på den omtalade i subjektsform om den omtalade har feminint genus; personligt pronomen i tredje person singular nominativ femininum

   Var är Lisa? Hon borde ha varit här för en timme sedan.

   Hon är i stallet och har just fölat.

   Användning: Används om personer med feminint genus och ibland om djur med honkön, särskilt om djur som man tillskriver värde (man kan också använda den eller det).

2. (ålderdomligt, dialektalt, idiomatiskt) den

   Användning: Används dialektalt samt ibland för vissa ord, exempelvis för att beteckna klockan när man anger tid, och för att beteckna "människan" i betydelsen mänskligheten.

   –Hur mycket är klockan? –Hon är kvart i nio.

3. han eller hon

   Användning: Används som könsneutralt pronomen, främst om hypotetiska personer, men används även om kön inte vill röjas eller är okänt. Användingen är särskilt vanlig av akademiker och i manualler och i vetenskaplig litteratur.

Synonymer

Substantiv

hon

• uttal: ho:n

1. böjningsform av ho
2. (blekingska) hund