knut
Substantiv
knut u
- uttal: /knʉːt/
- anordning med sammanbundna snören, trådar eller rep, för att sammanfoga dem, fästa dem vid något, eller för att bilda öglor
- (utvidgat) punkt där flera förbindelseleder möts
- Sammansättningar: järnvägsknut, nervknut
- (bildligt) trassligt problem, dunkel eller tvistig fråga; den egentliga eller huvudsakliga svårigheten; kärnpunkten, huvudfrågan, det väsentliga eller det viktigaste
- Knuten är att lyssna in behov och önskningar.
- Det är där knuten ligger.
- Det är där en viktig knut finns för ECB att lösa upp innan man kan öka på sina stimulanser.
- Däri ligger knuten.
- Det är just knuten.
- Fraser: lösa den gordiska knuten
- hörnförbindelse i hus, särskilt i timmerhus
- Fraser: inom knutarna, utom knutarna, utanför knutarna, inpå knuten, knut i knut, knut om knut, i knut med något, brinna i knutarna, gå bakom knuten, kila runt knuten
- Etymologi: Av fornsvenska knuter, av fornnordiska knútr, av urgermanska *knu ("hoptrycka").
Synonymer
knop, stekÖversättningar
sammanbundna snören
- engelska: knot (en)
- esperanto: nodo
- franska: nœud (fr) m
- grekiska: κόμπος (el) m
- italienska: nodo (it) m
- nederländska: knoop (nl) m
- polska: węzeł (pl) m, supeł m
- spanska: nudo (es) m
- tyska: Knoten (de) m
punkt där flera förbindelseleder möts
- polska: węzeł (pl) m
trassligt problem
- polska: problem (pl) m
hörnförbindelse i hus
- polska: węgieł (pl) m, naroże n, narożnik (pl) m
- tyska: Hausecke f, Ecke (de) f
